Dagens samhälle är kanske mer polariserat än någonsin. Hanteringen av coronapandemin är ett exempel på en faktor som visar hur splittrat samhället är runt om i världen. Klimatet är en annan. Det är dock inte bara på makroplanet som människor har svårt att komma överens; konflikter finns överallt och hela tiden. Mellan partners, mellan barn och föräldrar, syskon och arbetskollegor.
Roten till konflikt
Att komma överens betyder inte att man måste tycka lika. Varför är det ett problem med att tycka olika och ändå acceptera varandra? Rent logiskt är det inget problem i de flesta fall. Trots det ägnar vi mycket kraft åt att bråka och förarga oss över andra människors uppfattningar.
Oftare än man tror är roten till konflikter inte själva sakfrågan. Sakfrågan är snarare ett symptom eller uttryck för något annat. Den blir något att gömma sig bakom. Ett sätt att dölja att man inte känner sig sedd, hörd eller är sårad inombords.
Viljan att bli överens måste finnas hos dig själv
För att komma överens måste det finnas en vilja att bli överens. Den viljan måste börja hos oss själva. Vi kan inte vänta på att den andra parten ska förändra sig.
En god utgångspunkt för att nå samförstånd med andra är att börja reflektera över sig själv. Skulle jag tycka samma sak om jag hade en annan bakgrund? Var i en annan ålder? I en annan tid eller kultur? Om mina erfarenheter och kunskaper var annorlunda?
Det krävs inte mycket reflektion för att se att vår ståndpunkt i en viss fråga inte nödvändigtvis är absolut och korrekt. Trots det behöver vi ett visst mått av mod för att våga utmana våra egna ståndpunkter. Man kommer nämligen upptäcka att basen till ens övertygelser inte sällan är just behovet av att ha rätt, behovet av att bli bekräftad och accepterad. Dessa känslor utgör basen för vår stolthet och det kan göra ont att se och erkänna detta.
När vi börjar upptäcka dessa mekanismer hos oss själva har vi fått ett "handtag" på vår inställning. Detta blir vår ingång. Härifrån kan vi börja att jobba mot en förändring.
Förändring leder till utveckling
Varför ska omvärdera oss? Inom oss har vi den där rösten som forfarande ihärdar att det är vi som har rätt och att det därför inte finns någon anledning att göra något.
Nu kommer vi till poängen med detta blogginlägg:
Vi måste släppa vår stolthet för att kunna möta andra. Vi måste släppa vår stolthet för att utvecklas.
Att ge upp stoltheten innebär inte nödvändigtvis att man radikalt ändrar åsikt - det kan räcka med att acceptera att det kanske inte blir som man vill eller tänkt sig. Inom ramen för den acceptansen finns också en ro och en tillit till att det som sker är det som ska vara.
Överväg alternativet: Om vi inte skulle göra något åt vår stolthet kommer vi att fortsätta ihärda att vi har rätt och andra har fel; vi kommer att fortsätta söka bekräftelse även där vi inte kan få den. Omständigheter och människor må komma och gå, men vi sitter fast i samma mönster av att beskylla andra och beklaga oss. Det har blivit vårt fängelse.
Acceptans inträder naturligt
Inom oss har vi något som man kan kalla ett sant jag, en sanningens existens. En sanning som är en levande existens fylld av ro, acceptans och visdom. Det är en skatt som varje människa bär på.
Problemet är att denna skatt täcks av vår sinnesvärld, där vår stolthet bor. När vi nu har kunnat identifiera vår stolthet blir vårt uppdrag att göra oss av med den och avtäcka vårt sanna jag.
Meditation är vägen att göra detta på. Vi ser vår stolthet. Ofta uttrycker den sig som ett starkt motstånd eller ilska, frustration eller en sårad känsla. Vi noterar den. Vi erkänner den för oss själva. Sedan låter vi den försvinna. Vi kan låta den brinna i en eld eller sugas in i ett svart hål. Eller vi kan låta den lösa upp sig själv. Det viktiga här är att vi till fullo erkänner för oss själva utan att försöka rationalisera eller bortförklara något.
Med tiden märker vi att de situationer, de människor eller de åsikter som tidigare gjorde oss rasande, obstinata eller brydda inte längre har någon närmare inverkan på oss. Det är högst troligt att vi även kan ta in nya synvinklar och se aspekter som vi tidigare varit blinda för.
Vi har därmed blivit klokare, behagligare och mer förstående. Vi dömer inte längre omvärlden så hårt. Vi kanske inte heller dömer oss själva så hårt eller klamrar oss fast vid ouppnåeliga krav på oss själva. En värld där vi kan ha fel, mötas och skratta åt oss själva har öppnat sig. Det är en vacker värld.